Jag har nog tagit ut mig för mycket i dag. Efter dagar av vila på sjukhuset har jag varit i gång.Diskat Duschat. Handlat på ICA (dock icke burit hem varorna). Pysslat. Plockat i egen takt.Fixat rotfrukter i ugnen.

Stekt massor av köttbullar.

Haft middags-besök (välkommen åter!). :)

Promenerat runt husen i området.

Diskat.

Gråtit små skvättar.

Nu är det kväll. Har nya veckotidningar, ett virke att ta mig an och en katalog med ljuvliga vårkläder att drömma om. *längta*

Ha en fin kväll.

Föresten, någon som ser på Körslaget?...och gillar det?

Jag är hemma. På permission från det stora sjukhuset. Med uribagen som är kopplad till katetern i ryggen hängande i en ficka på benet. Det känns i såret när jag rör mig. Så klart.

Jag överlevde. En av mina värsta farhågor överlevde jag. Jag kom igenom som en ny människa.

Jag har varit på en resa och jag var verkligen där.

Jag hör sjuksköterskans röst: ´De har ringt från op. Det är dags nu! Du skall ner till operation. Vi skall hjälpa dig med kläderna.´Jag får på mig långa tunna vita strumpor, en op-skjorta och ett par trosor vars storlek jag inte vet om någon har, så stora är de. Jag har fått blodförtunnande injektion, antibiotika i dropp, vattendrivande i dropp så även glukos och insulin och ketogan och ett muskelavslappnande medel intramuskulärt.

När jag körs ner hinner jag tänka på kramar jag fått av kollegor dagarna innan samt några ´händer´som håller min in i op-salen.Tårar kommer. Jag är så rörd.

Jag har inför ett operationsteam blottats först naken, innan jag kläddes i de gröna dukarna. Min stora kropp.

Min mardröm. Jag har haft allt möjligt i urinröret. Man har vänt på den stora kroppen och jag har i timmar opererats i ryggen i en ställning upp och ner så att jag fortfarande kan känna mig mörbultad i nacke, axlar och rygg.

Jag har svårt att se doktorn i ögonen första gången vi ses efter operationen.

Efter några timmar vaknar jag. ´Kan du höra mig?´ hör jag en kvinnoröst säga långt borta. Jag förstår var jag är men jag kan inte få upp ögonen. Jag är helt slut. Mörbultad. Något är fel med katetern tydligen. `Vi måste byta katetern.´ hör jag.

När det är över frågar jag matt med världens kraxigaste stämma (jag har haft en slang ner i halsen).

Är de borta? mumlar jag. ´De´jag syftar på är de stora stenar som nästan upptagit hela njurbarken och som på senare år gjort mitt liv till ett smärre helsike. ´Ja´, svarar en röst. ´De finns här i en burk´.

`Snälla ge mig dem´ber jag och utan att kunna se skakar jag på burken så jag hör skramlet av stenarna. Vi skrattar. Jag släpper inte den genomskinliga burken med det vita locket på hela natten.

Syresättningen går ner. Jag får syrgas övernatten och morfin intramuskulärt.

Jag har venflon på båda handryggarna, båda armvecken och de har tagit artärprov i min ena handled.

OBS! ARTÄR! OBS! ARTÄR! står det med dymobokstäver i rött runt om bandaget. Jag har ´fläskläpp, en pyttebit av framtanden är av och jag har blåsor på insdian av läppen. Allt har emellertid sin förklaring.

Jag sover gott. På natten vaknar jag med värk i höfter då jag enbart kan ligga på en sida, den o-opererade.

En gammal skada gör sig påmind och jag längtar efter sjukgymnasten. Klockan tio på tisdagen kommer hon.

SÅ efterlängtad. Jag får äntligen komma upp, det är på skakiga ben. Senare på dagen dras katetern och alla infarterna till venerna. Jag orkar inte duscha, Jag sover helt utmattad och har börjat äta små små mängder mat.

På onsdagen tackar jag nej till smärtlindring. Jag vill känna min kropp och har inte så ont att jag spänner mig (och därmed skulle behöva smärtlindring). Jag vill vara i det som är. Efter att jag kom upp börjar jag ´trivas´. Är i dagrummet och går runt på avdelningen, lyssnar på ljudbok av Mari Jungstedt, läser veckotidningar.

Den ena är skröpligare än den andra. Jag hittar flera att samtala med och det är givande. Dessa korta möten. Vi pratar liv, död, erfarenheter. Fast jag säger inte så mycket. Jag lyssnar mest. Som vanligt. Bekräftar, vågar möta och det känns bra. Märker stor kvalitetsskillnad, motivations-ambitionsnivå på personalen. Inom sjukvården är det sådan hierarki att det känns rent ut sagt löjligt i bland. Känns förlegat.

Det har inte riktigt gått som man hoppats på och de tre försöken att stänga av katetern i ryggen går illa och man får öppna upp igen. Därför är jag inte utskriven från sjukhuset utan enbart är hemma på permission inför nästa veckas vidare undersökning.

Hur som helst har jag redan börjat mitt ´nya´liv. :) Det mest ofattbara är att inte ha ont i magen.

Ord kan aldrig ge rätsida åt hur mitt liv påverkats de senaste åren och inte enbart mitt utan min familjs.

Hur det kan ha pågått är en annan historia.

Jag är positiv, stolt, mallig, stärkt, tacksam. :)

Välkommen till min nya blogg!