Jag är hemma. På permission. Mitt varma tack för alla fina ord. Så underbart att "se" er.   Jag har tänkt på er! Jag har tagit många bilder och tänkte sammanfatta de senaste dagarna. Jag ha funderat, skall jag lösenordsskydda eller ej? I dag väljer jag bort den möjligheten  och berättar.

På plats på avdelningen. Förvånansvärt väl kunde jag hantera att vänta de 4 timmarna på op.

Jag fick besked att min ena kirurg (låter något va?   )

var sjuk och att det skulle komma  en vikarie. Ingen av de båda kirurgerna (en bröst- och en plastik-) hade tidigare träffat mig och sett tumören och vad som skulle/kunde göras. Först kom bröstkirurgen och ritade på mig.

Efter ett tag kom plastikkirurgen in. Vilken tur jag hade har känner jag. En underbar kvinna stegade in.

Jag blev skjutsad till op redan en timme före utsatt tid. Vi (plastikkirurgen -  som även hon ritade på mig- och jag ) som satt mitt emotvarandra (när ssk sa att det var dags) fann varandras händer och jag sa ´Nu kör vi!" och hon kramade mina händer och sa också "Ja, nu kör vi!".

Det finns tusen saker att skriva om operation, sövning,uppvak och känslor kring mitt, som relativt ung kvinna (Va? VA?   ) nya tillstånd men om vi spolar fram en aning så var jag, på vingliga ben, uppe redan dagen efter!

Vet ni har ONT jag haft  har i rumpan?? Vaderna? ? Nacke??

Men det går över. Räcker med smärtor efter tutten.   

Jag fick vackra blommor till sjukhuset. Jag trodde inte man skickade blommor till sjukhus nuförtiden? Men fina var de!! Nu står de i köket.   

På kvällarna har jag suttit och kikat på utbudet de få tv-kanalerna visade.

Eller ´tjötat´ med min rumskamrat.  

I kväll på permission skall jag sticka mig själv och det är mååånga tabletter att ta så länge jag har drän som det kommer blod i, kvar.

Magen är inte HELT glad.  

I dag vill jag hylla en person som jag älskar! Hon kallar sig Budda och jag känner henne väl. Hon är otrolig! Stark som tusan, bend til she breaks, hon ställde upp för mig till 100% denna vecka och likt ett backa-troll ger hon sig sig inte! Hon är trots allt det senaste året positiv. Jag erkänner att jag inte varit snäll mot henne som jag borde. Jag har många gånger varit nedlåtande men det får vara ändring på det!  Jag skall ta henne mer på allvar. Lovar! Även i de mest smärtfulla stunderna eller de svåraste de senaste dagarna har hon haft ett leende till övers åt personal och burit ett hopp för medpatienterna.

Här är hon på sjukhuset!

Tack alla som inspirerar! Tack Katinelund för besök, tack Viol för böner, tid, tålamod och värme. Tack för sms.

Det finns bara en väg och det är framåt!

Jag är mycket gråtmild och rörd men inte för att jag är ledsen. Nej utan av tacksamhet, styrka och stolhet. All underbar musik jag haft med mig och kunnat lyssna på och känt styrka in i märgen. Tårarna har flödat. Tårarna har helat. Jag skall stå upp i min fulla längd, kämpa och stand like rock til I break.

Ett avslutande råd från sjuksköterskan som såg om såret innan jag släpptes hem i förmiddags var att när jag nu skall se ärret (som jag inte sett till fullo med blåmärke och allt) skall jag ta litet i taget. Kanske börja med sidan. Framför allt sitta ner så jag inte svimmar. Jag blev så rörd. Jag ser inte längre ut som jag är van vid...

När jag fick skjuts hem och gick med levande stöd från bilen såg jag på långt håll grannen vilken jag nämnt i senare inlägg. Jag blev rörd och tårar rann bara av att se henne. Hon var lika dan! Vi pratade och hon välkomnade mig hem och sa jag var duktig. Tack fina granne.