I bloggen finns inte hela historien innan mastektomin i november.
Nu efteråt (sammanlagt totalt tre operationer, fyra inläggningar) dyker det upp en del nya funderingar och man som patient (kund) blir lämnad med en del frågetecken och detta förvånar mig. Tänk på alla dem som inte kan hantera dem eller har någon att tala med? Nästa vecka är det dags för ett möte med kirurgen igen.
Ta en sådan sak som sexualiteten. Ett av människans mest primära behov. Hur påverkas kvinnan och hennes ev partner? I vissa landsting får kvinnor som haft cancer och fått gjort en mastektomi (en del behöver enbart operera bort en s.k ´tårtbit´ medan andra som drabbas av tumör eller cancer behöver avlägsna all bröstvävnad) gå på kurs med sin partner. Det är en intressant fråga tycker jag och av personalen har jag efter/i samband med mastektomin inte hört ett knäpp kring sexualitet eller känslor man kan ställas inför. En förutfattad åsikt verkar vara att kvinnor som genomgår en mastektomi hamnar i kris och ändå har man i mitt fall inte andtas ett dyft om det. Personalen var duktiga på praktiska saker (ge smärtlindring, dela ut tabletter, lägga om sår, ha koll på temp och blodsocker i tid och otid o dyl) men verkade inte kunna hantera situationen ur ett psykologiskt perspektiv. Jag är inte i kris men det var det jag menade med "tänk på alla dem som inte kan hantera dem eller har någon att tala med?" Intressant.
Jag borde kanske lösenordsskyddat inläggen som blottar och rör det innersta men vad tusan? 
Häng med och läs om du vill. 
Som jag ärligt skrivit innan ser det efter operationerna för jävligt (ursäkta) ut, utan kläder i alla fall. I dagarna har jag provat alla blusar, skjortor, koftor, toppar och västar för att se vad som skall skänkas och vad jag ev kan ha. Bh:ar har jag slängt. Har köpt en del fina linnen och en protes-bh. Doktorn och jag har ännu emellertid inte kommit så långt som remiss för utprovning av protes. En protes kan vara ´bra att ha´. Men om jag vill ha en jämnt vet jag inte? Man är ju som man är (acceptans) och har de erfarenheter man har. "Så här" blev det för mig. Nu skall det vara "så här".
Det gäller att passa på att leva och njuta tills nästa eventuella tråkighet dyker upp. För när skall man annars kunna glädjas? Satsa på att bli stark igen och starkare. 
Göra det man tycker om. I sitt liv ha människor man tycker om. De andra kan man förhoppningsvis välja bort.
För mig är det viktigt att vara tacksam och positiv. Att välja den vägen. I bland har jag känt att jag börjat misströsta men tankarna har vänt. Jag frågar inte varför jag skulle drabbas, det vore i stället konstigt att inte råka ut för något när man kan råka ut för hur mycket som helst eller hur?
Så såg det ut från början. Helt okej i mina ögon.
Bild borttagen 10/1.
Så här ser den opererade sidan ut. Helt okej den med tycker jag.
Bild borttagen 10/1.
Tillsammans emellertid, inte så "okej" men nu är det så.
Jag får ha annan blus på så syns det mindre. 
Bild borttagen 10/1.
Som den drygt 70-åriga medpatienten med struplockscancer sa
"Det handlar om att leva. Vad f*n är ett par pattar?"
En annan fråga som för mig är intressant att ventilera är rekonstruktion eller ej?
Trevlig helg! Tack för din tid.
Mina tankar, min situation, min nya erfarenhet...
hälsningar Budda.
jasas
7 januari 2011 22:11
Hej igen. Blir riktigt förvånad över att de inte har något sorts program som man får genomgå. Eller någon sorts träff, stödgrupp.? Allt ska vara så jäkla hysch hysch hela tiden så fort något avviker. Cancer och psykiska sjukdomar ska tystas.
Vad händer med de som faktiskt inte orkar (som du skrev). Sjukvården i ett nötskal. Det är ofta vägen brister.
budda
7 januari 2011 22:52
Hej, jag vet inte riktigt vad jag skall svara.
Jag menar inte att klaga över den situaiton _jag_ är i utan det är en reflektion jag bland annat blottat i inlägget.
Trevlig arbetshelg. Hoppas M är frisk snart.
Levidag
8 januari 2011 10:31
Det är intressant det du skriver. Hoppas andra i samma situation hittar din blogg.
Kan inte låta bli och fundera om okunskapen /nonchalansen eller vad det nu handlar om skulle vara densamma ifall det handlade om män.
Tänk vad lång tid det tog innan man begrep och forskade om tex hjärtinfarkter hos kvinnor som kan ge helt andra symptom än hos män.Innan dess blev många kvinnor avfärdade med sina symptom utan adekvat hjälp.
http://www.Levidag.bloggplatsen.se
budda
8 januari 2011 17:19
Hej!Så långt har jag inte ens tänkt och syftet med mitt personliga inlägg är inte att klaga för att jag inte fått "hjälp". Tycker bara det är konstigt vad man ebjuds och inte erbjuds. Jag klarar mig. :)Jag ville reflektera djupare.
Tack.
mette med flock
8 januari 2011 10:46
Jag hade nog resonerat som du om jag hade varit i din situation. Bara för att jag har ett bröst mindre så är det ändå jag. det är inte i brösten ens personlighet sitter.det är säkert inte lätt att acceptera. Men man får göra det bästa av situationen. Jag kan inte gämföra ditt mot alla mina kroniska sjukdomar.Men så här ser mitt liv ut.. Det är bara att acceptera. Även om det ibland är svårt. Fortsätt ventilera. Jag läser
Får jag länka till dig? Så jag hittar dig med en litet klick?
http://www.flocken.bloggplatsen.se
budda
8 januari 2011 17:18
Tack!Man gör så gott man kan.
Jag har fler skavanker men just nu har detta haft prioritet.
Jag länkar till dig! Ok? :)
thile
8 januari 2011 11:55
Jeg vil alltid bruke min tid på deg vennen min.
Du er et utrolig flott menneske:)
All min beundring. Jeg har mailet deg.
Det handler om å leve, så rett, på en positiv måte.
Ha en fin helg!
Klem.
budda
8 januari 2011 17:15
Tack! Skall läsa mailet mer noga igen, senare.
Anna
8 januari 2011 13:41
Ska inte påstå att jag förstår vad du känner. Eftersom DU är den enda som vet hur JUST du känner.
Men jag kan föreställa mig att du har genomgått en hel del.
För mig är mina tuttar en liten del av min identitet. Och visst kan det vara känsligt för en del om en hel tutt måste tas bort.
Tycker i alla fall det ser fint ut på bilderna!
Jag tycker det är skönt att lösenordsskydda vissa inlägg. Då får jag mer frihet över att skriva direkt hur jag känner. Och behöver inte oroa mig för att " obehöriga " ska ta del av mina personligaste tankar.
// Många kramar Anna
http://annalundberg.org
budda
8 januari 2011 17:14
Hej Anna,jag vet att du inte har liknande erfarenhet. Det är okej att tycka ändå.
Detta med lösen är både för och nackdelar (har jag upplevt) och jag läste dina bestämda ´restriktioner´ i din blogg. Saker som eg borde vara självklara när man får ett förtroende, eller hur?
Jag är begränsad i skrivandet när jag inte är helt anonym och det är jag ju inte.Jag har nog mer svårt för missuppfattade kommentarer. :(
Trevlig helg.
Margita
8 januari 2011 15:59
Det är väl väldigt olika hur man hanterar en sån här situation och just därför borde det väl finnas beredskap för att hjälpa patienten på bästa sätt. Jag tycker det är viktigt att tänka att "för att behandla alla lika måste man behandla olika". Vi har alla olika förutsättningar och befinner oss alla i olika livssituationer.
Att det inte pratas om sexualiteten i samband med en bröstoperation kan man ju tycka är lite underligt, men jag undrar om man ändå inte får hjälp om man ber om det? Det hoppas jag ju i alla fall. Där är ju situationen väldigt olika för oss människor. Några av oss har till exempel ingen sexuell partner av olika anledningar. :)
Som sagt, vi är så olika vi människor, och jag hoppas att ändå sjukvården gör vad de kan.
Intressant inlägg, om man nu kan använda det ordet i detta sammanhang. ;)
http://sengas.bloggplatsen.se
budda
8 januari 2011 17:10
Jag är inte heller sexuellt aktiv.
Jag nådde inte fram med mitt syfte eller jag vet inte? Kan inte svara dig mer än så här. Tyvärr.
Anne
8 januari 2011 19:26
Hej Budda,
Visst känns det svårt med bara ett bröst, det tycker i af jag! När jag ser mig själv spegeln så är det som om där står en lerfigur och att jag glömt modellera dit ett bröst. Brösten är en del av ens personlighet och icke att förglömma sexualitet. Om några år när jag får tid i vårdkön ska jag operera in ett inplantat för att slippa påminnas om att jag haft cancer så fort jag är naken. Många låter bli och använder sin protes, men det känns så bökigt, svettigt och onaturligt.
Sedan får folk som inte vet hur det känns att bara ha en tutte säga vad dom vill. Naturen skapade oss med två. Modigt av dig att visa hur det ser ut. Önskar att jag hade haft små bröst..för då hade inte skillnaden varit så stor,
men vi får lära oss att leva med våra nya kroppar. Är också singel, så jag tror att vi kan ha samma funderingar vad gäller ev. partner...frågor, förklaringar, självkänsla osv...
Kram på dig!
PS; Ja du fick länka min adress :-)
/Anne
http://levaidag.blogg.se
budda
8 januari 2011 19:42
Hej fina Anne, vars inlägg i din blogg många gånger fått mig rörd, glad, tacksam men också ledsen. Du skriver ofta så klokt.
Tack för ditt svar.
Jag tycker det känns bättre med den opererade sidan även om det smärtar än och jag har många sammandragningar som känns obehagliga. Utseendet skall vi ine tala om.
Har inte haft svårt att vänja mig.Första gången 2009 tog man förstår du en knytnäve och i november togs all vävnad när tumören kom tillbaka.
Jag skall berätta något för dig men skriver inte här, kanske kommer det som ett diskussionsinlägg längre fram men inte i dag.
Hoppas jag kan vara ett stöd i frågan, om du behöver Anne.
Tack från Budda.:)
jasas
8 januari 2011 19:42
Ja och jag skrev över min reflektion men det kanske bara är du som ska / får göra det här inne. :-) Det blir nästan så att man tassar på tå då du svarar så på ens egna tankar. Men är dom inte välkomna på det viset så lås kommentarerna kanske.
Trevlig kväll, hej!
http://jasas.se
budda
8 januari 2011 20:03
Tack Hanna. Ja det vore kanske det bästa men det medför ´problem´ det också.
Det är känsligt.
Tack detsamma Hanna.
sussi
8 januari 2011 19:58
De intressant att läsa din blogg och tankar. Jag måste säga att många gånger inom vården så är de att har man en somatiks sjukdom så ska bara den delen behandlas. De som med sonen först för 3 år sen sattes ett team upp med psykologer, kurator osv som man träffar 2 gg om året pga hans sjukdom. Förr träffade vi bara läkaren 4 gg /året.
Men du har gjort en lång och hård resa och jag blir så glad att jag fått följa med på den och läsa!
budda
8 januari 2011 20:01
Tack Sussi. Där är du ju! :)
Jag har många funderingar och antar jag kanske får fler om några år men bestämt mig att jag skall landa i detta och låta det vara som det är.
Jag har liknande uppfattning som du. Kirurgerna är superduktiga och de har varit toppen men man är en tutte. De ser tutten. Inte Budda. ;)
Jag ser helheten.
Kram,Budda.
Jennie
8 januari 2011 20:59
Hej !
Tyvärr är det väl så i många känsliga frågor..
Sjuksköterskan tycker det är läkarens uppgift, läkaren tycker att detta borde kuratorn ta upp, kuratorn tycker att sjuksköterskan i sin dagliga kontakt ska belysa frågan ?!?
Under mina praktikperioder upptäckte jag ofta att jag som student visste mer om patienten än den ansvariga SSK. Kanske blundar man, blir mindre ambitiös, låser ute känslorna med tiden ?
Fint inlägg, jag beundrar dig !
Kan inte sätta mig in i situationen och vet inte själv hur jag ställt mig i frågorna. Mina bröst är ( tillvidare ) friska men ändå nästan obefintliga ;) Det störde mig mer för några år sen..... Åldern gör en klokare ?
Fortsatt trevlig helg !
http://missJennie.blogg.se
budda
8 januari 2011 21:11
Hej Jennie, tack. Jag vill inte klaga, bara reflekterar och förundras men mitt yrke är tvätemot, jag ser till helheten.
Jag kan tänka mig att jag kanske vill operea det andra, men inte nu och skall man göra det frivilligt om det inte behövs? Nu påminner det mig om hur det en gång var.:)
Nu skall jag vara glad tills nästa smäll.
Jag gillar små tuttar. Inte fläskiga som hänger en våning ner. ;)
