I bloggen finns inte hela historien innan mastektomin i november.

Nu efteråt (sammanlagt totalt tre operationer, fyra inläggningar) dyker det upp en del nya funderingar och man som patient (kund) blir lämnad med en del frågetecken och detta förvånar mig. Tänk på alla dem som inte kan hantera dem eller har någon att tala med? Nästa vecka är det dags för ett möte med kirurgen igen.

Ta en sådan sak som sexualiteten. Ett av människans mest primära behov. Hur påverkas kvinnan och hennes ev partner? I vissa landsting får kvinnor som haft cancer och fått gjort en mastektomi (en del behöver enbart operera bort en s.k ´tårtbit´ medan andra som drabbas av tumör eller cancer behöver avlägsna all bröstvävnad) gå på kurs med sin partner. Det är en intressant fråga tycker jag och av personalen har jag efter/i samband med mastektomin inte hört ett knäpp kring sexualitet eller känslor man kan ställas inför. En förutfattad åsikt verkar vara att kvinnor som genomgår en mastektomi hamnar i kris och ändå har man i mitt fall inte andtas ett dyft om det. Personalen var duktiga på praktiska saker (ge smärtlindring, dela ut tabletter, lägga om sår, ha koll på temp och blodsocker i tid och otid o dyl) men verkade inte kunna hantera situationen ur ett psykologiskt perspektiv. Jag är inte i kris men det var det jag menade med "tänk på alla dem som inte kan hantera dem eller har någon att tala med?"  Intressant.

Jag borde kanske lösenordsskyddat inläggen som blottar och rör det innersta men vad tusan?  Häng med och läs om du vill.   

Som jag ärligt skrivit innan ser det efter operationerna för jävligt (ursäkta) ut, utan kläder i alla fall. I dagarna har jag provat alla blusar, skjortor, koftor, toppar och västar för att se vad som skall skänkas och vad jag ev kan ha. Bh:ar har jag slängt. Har köpt en del fina linnen och en protes-bh. Doktorn och jag har ännu emellertid inte kommit så långt som remiss för utprovning av protes. En protes kan vara ´bra att ha´. Men om jag vill ha en jämnt vet jag inte? Man är ju som man är (acceptans) och har de erfarenheter man har. "Så här" blev det för mig. Nu skall det vara "så här".

Det gäller att passa på att leva och njuta tills nästa eventuella tråkighet dyker upp. För när skall man annars kunna glädjas? Satsa på att bli stark igen och starkare.   Göra det man tycker om. I sitt liv ha människor man tycker om. De andra kan man förhoppningsvis välja bort.   

För mig är det viktigt att vara tacksam och positiv. Att välja den vägen. I bland har jag känt att jag börjat misströsta men tankarna har vänt. Jag frågar inte varför jag skulle drabbas, det vore i stället konstigt att inte råka ut för något när man kan råka ut för hur mycket som helst eller hur?   

Så såg det ut från början. Helt okej i mina ögon.

Bild borttagen 10/1.  

Så här ser den opererade sidan ut. Helt okej den med tycker jag.

Bild borttagen 10/1.  

Tillsammans emellertid, inte så "okej" men nu är det så.

Jag får ha annan blus på så syns det mindre.   

Bild borttagen 10/1.  

Som den drygt 70-åriga medpatienten med struplockscancer sa

"Det handlar om att leva. Vad f*n är ett par pattar?"

En annan fråga som för mig är intressant att ventilera är rekonstruktion eller ej?

Trevlig helg! Tack för din tid.

Mina tankar, min situation, min nya erfarenhet...

hälsningar Budda.

Då är det dags! Premiären av årets Let´s dance. Hoppas det blir lika bra som de andra säsongerna.   Till det har jag gjort något gott efter tips av Margita.

Riven mandelmassa, vispad grädde och (jag tog inte burkmandariner Margita) apelsin som jag klippt i bitar.

Alva.

  Homer.   Kitty.  

I går skrev jag ett djupare inlägg och det kommer att publiceras under kvällen.