Mmmm...skall laga gryta med bla saffran. Om jag hittar receptet.  

Så fina paren i Let´s dance är.   

Här är en annan fin...  

*Fredag

*Nya arbetet

* Hemma (a l l t)  

* Vacker dans av vackra par i Let´s dance

* Tid för att ta bort tattoo

* Läckbergs senaste ´Fyrvaktaren´i MP 3´n

* Helg

* Hälsa

* Tacksamhet

Diss:

* Snöstorm

* Snömassor

* ´Ryggkänningar´ pga promenad i snö

Då var det fredag igen. Nu gäller det att njuta av helgen.  

Enda planerna är tiden hos tatueraren (för att avlägsna tattoo) i morgon, annars pyssla, mysa, läsa eller vad det nu kan bli.  

Löpsedlarna i dag pekar ut en " polischef" (han var polischef vid tiden för det brott han misstänks för dvs en våldtäkt). Det räknas som, hörde jag, ett av de grövsta brotten i svensk polishistoria. Han hängs ut med namn och bild. Varför man gör det i Aftonbladet står att läsa där.

Min reaktion är att jag inte är förvånad det minsta! Hemskt va?  

Han (polischefen) är en människa även om han råkar vara polischef och hur är en del människor? Jag som ägnat många år som undersköterska och socionom  inom vård (kriminalvård, sjukhus, omsorg om utv.störda, äldre) och psykiatri höjer inte på ögonbrynen. Därmed inte sagt att "polischefen" är "sjuk".

Bara för att man arbetar som brandman, doktor, lärare, badvakt.polis, socionom, sjuksyrra, psykolog, polischef, kommundirektör...vad säger det en egentligen? "Vi" har en tendens att värdera människor utifrån deras yrkestitel, känns det igen?

Titeln talar om för mig att det förhoppningsvis är en reko, komptent människa som har klarat att ta en examen  men störningar, sjukdomar, beteenden och behov finns ö v e r a l l t. Alla kan drabbas. Därför förvånar jag mig inte över rubrikerna. Däremot tycker jag synd om tjejen/erna. Att ha hamnat i den situationen. Så ung (14 enl massmedia).  

För inte så länge sedan ändrades brottsrubriceringen ´våldtäkt´. Först såg jag framför mig hur den äldre anklagade polischefen kastade sig över en ung tjej men "våldtäkt" kan vara något annat.

Jag känner att jag inte kan engagera mig så mycket känslomässigt.

Jag känner likadant ´privat´. Jag tycker det är viktigt, för mig är det så, att vara positiv. Jag har trots allt lätt att vara tacksam och glädjas över det jag har. Att fånga vardagslyckorna. Lyfta fram det positiva. Ta vara på guldkornen. Att acceptera och att häda ut. Tidigare har jag kunnat ta mig an folk som mått dåligt privat också. Inte bara i tjänsten alltså. Nu har jag emellertid bytt arbete från psykiatrin (som jag har trivts bra inom) där jag använde mig själv som redskap och gav och gav.

Det blev inte bättre för vissa och så är det ju och det är inget man kan hjälpa. Men det tär på en. Pratade med en f.d kollega om detta i dag.

När man då har egna bekymmer (ni som följt vet en del) så orkar man- jag "ville inte mer" med allt negativt. Varken i arbetet eller privat.  Inte mer gnäll, sjukdomar, tråkigheter.

Det återkommer i mitt arbete (så klart) men på ett kortsiktigt sätt i stället för de årslånga relationerna jag haft med många. Så känns det nu januari 2010. Vad jag känner sen vet jag inte. Nu är nu och jag vill leva som jag vill. Inte som andra förväntar sig.

  Hoppas helgen blir bra.

Tag vara på nuet. Det är det enda du har.