Så många tankar och känslor som väcks.

Blev en kort långsam promenad bland husen. Härligt väder. Lyssnade på fina sånger i Mp3. Grät  mer.   Tittade upp mot den vackra himlen. Gick hem och hämtade 5 pappkassar med innehåll till källsorteringen. Skönt att ha det gjort.  

När jag och min bror kom till intensiven blev vi på långt håll stoppade av en personal och ombedda att sitta ner på ett ställe och vänta där. Det var alldeles tyst på avdelningen. Vi visste inte vad som väntade oss. Jag försökte känna efter hur det kändes i min kropp. Acceptera. "Så här känns det nu". "Nu är det så här". Det är så många olika känslor eller kanske mest många tankar och minnen som rörs upp och skall bearbetas. Likaså i går hos far i föräldrahemmet. Syskonsvek. "Världen" som jag inte haft tillträde till på många år. Det är sådant som komplicerar.

Jag har så mycket att vara tackasm över. Bara det att ha fått ha mor och far i livet i så många år.  Ändå känns det. Döden är så definitiv. Dödens väntrum. Jag skulle önska att vi haft möjlighet att prata mer, mor och jag. Om hur hon vill ha det. Om hur hon tyckte hennes liv blev. Höra mer om hennes liv. Förväntningar. Händelser. Tacka henne. Det är svårt när man inte är ensam på rummet. Att gråta så det knappt hörs vad man säger. Men sen tänkte jag på Cliff i USA. Cliff, min fine brevvän som sitter on death row. Han får aldrig aldrig komma ut levande från San Quentin state prison. Oavsett.   De intagna på anstalten där jag arbetade för några år sedan hade möjlighet att få ansöka om permission när de skulle t ex på begravning men kunde inte träffa sina sjuka, gamla, döende föräldrar (eller vara med under en förlossning om deras tjej/fru skulle föda barn). Jag vet iaf att mor får bra vård och att jag har möjlighet att besöka. Jag har möjlighet att få beviljat ledighet från arbetet om det behövs. Att mor inte är på sjukhuset 13 mil bort utan att hon förflyttats till universitetssjukhuset på "hemmaplan" .Man kanske får tänka så?    

Är glad för en lång, bra dag hos far i går. Skrattade så jag kissade på mig.  

Glad över att jag fick sagt till mor att jag älskar henne.  

Jag är också glad för nya wc-rullarna från Lidl (snyggt mönster).  

Glad det äntligen är vår.  Glad att personalen tror mor kan hämta sig (med mer läkemedel och stöd i hemmet).

Tack för stöd via kommentarer.

 

viol

4 april 2010 22:23

Min kära fina vän! Tänker på dig! Skickar dig mina varmaste kramar med styrka och hopp!

 

Felicia & grisarna

4 april 2010 23:27

Sv: Nej, de är inte försäkrade. Det skulle bli ca 1800 kr/år för alla fem och så mycket lägger vi inte ut på veterinärkostnader, i genomsnitt/år. Dessutom är självrisken på 700 kr, och försäkringen täcker inte avlivning eller kastrering.

Annars mår hon bättre, hon äter (självmant finriven stjälkselleri alldeles nyss!) och har kissat utan problem.

http://grisenfrideborg.bloggagratis.se

 

sussi

4 april 2010 23:51

Kram..De jobbigt sits .. Visst vet du att du har rätt att t ut 60 dagar via fkassan och vara med din mor.

http://fritidsforskare.wordpress.com

 

Arletta

5 april 2010 08:21

Men vännen! Så tråkigt att din mamma har drabbarts av hjärtstillestånd. Hoppas att det är som läkarna säger, att hon blir bättre. Det är sådana här stunder som är svårast i livet. Inga pengar, resor eller andra upplevelser är mer värdefulla än hälsan hos de man älskar mest.

http://wallemini.blogg.se

 

Hannah

5 april 2010 11:10

Tänker på dig........

http://hannah-hjortsberg.bloggagratis.se

 

Majsan

5 april 2010 13:43

Alla tankar får tänkas.. oavsett när de kommer. Visst är det konstigt att vi, som allt sedan födelsen, lever i dödens väntrum - bara det att vi flyttar fram vår plats till dödens port allt eftersom tiden går - alltid och oavkortat tänker samma tanke, vart vi än befinner oss på jorden, oavsett kultur och bakgrund: "Om vi bara hade mer tid att prata.. fråga.. berätta.. " Det slår aldrig fel.. och varje gång undrar jag (dessa tankar gäller ju också mig) varför jag inte passade på medan tiden var längre? Varför väntade jag?

Det finns inget rätt eller fel i de tankar som kommer. Det är ju ändå i stunder som dessa, vi verkligen ställs mot väggen av att vi inte lever i all evighet i den konstruktion vi just nu befinner oss. Eftertanken...

Varma tankar

http://www.chattens.se

 

Margita

5 april 2010 16:23

Livet är inte alltid lätt....men som du själv vet...det är i såna här stunder vi kan ha hjälp av mindfulness. Hoppas din mamma bättrar sig och det är ju skönt att hon är nära dig som jag har förstått att hon är. Skönt också att du sagt att du älskar henne. Det betyder mycket!
*Styrkekram*

http://sengas.bloggplatsen.se

 

Micke

5 april 2010 21:06

*kramar om*
Många gånger man tänkt själv att man borde tala ut lite med föräldrarna om vissa saker men det blir som inte..

Hoppas det går så bra som det kan.

Ang den lilla vovven så var han så söt och näpen ja, nästan så jag skulle tänka mig ha en sådan :)

http://kludd.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar