Blev en kort långsam promenad bland husen. Härligt väder. Lyssnade på fina sånger i Mp3. Grät  mer.   Tittade upp mot den vackra himlen. Gick hem och hämtade 5 pappkassar med innehåll till källsorteringen. Skönt att ha det gjort.  

När jag och min bror kom till intensiven blev vi på långt håll stoppade av en personal och ombedda att sitta ner på ett ställe och vänta där. Det var alldeles tyst på avdelningen. Vi visste inte vad som väntade oss. Jag försökte känna efter hur det kändes i min kropp. Acceptera. "Så här känns det nu". "Nu är det så här". Det är så många olika känslor eller kanske mest många tankar och minnen som rörs upp och skall bearbetas. Likaså i går hos far i föräldrahemmet. Syskonsvek. "Världen" som jag inte haft tillträde till på många år. Det är sådant som komplicerar.

Jag har så mycket att vara tackasm över. Bara det att ha fått ha mor och far i livet i så många år.  Ändå känns det. Döden är så definitiv. Dödens väntrum. Jag skulle önska att vi haft möjlighet att prata mer, mor och jag. Om hur hon vill ha det. Om hur hon tyckte hennes liv blev. Höra mer om hennes liv. Förväntningar. Händelser. Tacka henne. Det är svårt när man inte är ensam på rummet. Att gråta så det knappt hörs vad man säger. Men sen tänkte jag på Cliff i USA. Cliff, min fine brevvän som sitter on death row. Han får aldrig aldrig komma ut levande från San Quentin state prison. Oavsett.   De intagna på anstalten där jag arbetade för några år sedan hade möjlighet att få ansöka om permission när de skulle t ex på begravning men kunde inte träffa sina sjuka, gamla, döende föräldrar (eller vara med under en förlossning om deras tjej/fru skulle föda barn). Jag vet iaf att mor får bra vård och att jag har möjlighet att besöka. Jag har möjlighet att få beviljat ledighet från arbetet om det behövs. Att mor inte är på sjukhuset 13 mil bort utan att hon förflyttats till universitetssjukhuset på "hemmaplan" .Man kanske får tänka så?    

Är glad för en lång, bra dag hos far i går. Skrattade så jag kissade på mig.  

Glad över att jag fick sagt till mor att jag älskar henne.  

Jag är också glad för nya wc-rullarna från Lidl (snyggt mönster).  

Glad det äntligen är vår.  Glad att personalen tror mor kan hämta sig (med mer läkemedel och stöd i hemmet).

Tack för stöd via kommentarer.

Besöket gick bra även om jag skäms över hur mycket jag grät!!

Känns bättre nu efter att ha hört vad de tror ha hänt, fått se, höra mor, att det finns hopp m.m.Blir en sväng till stora sjukhuset i morgon också.

Trött i ögonen. Skall ta en kvällspromenad nu. Rensa tankarna.

Lyssnade föresten klart på Linda Olssons bok ´Nu skall jag sjunga dig milda sånger´. Jag grät då också. Underbart vackert, stillsamt, smärtsamt...

Tag vara på livet och den stund som är här och nu.Det är det enda vi har.

Ringde mors telefonnummer till sjukhuset. Hänvisningston. Efter ett par kopplingar fick jag tala med en personal som sade att mor flyttats. De hade funnit henne utan syrgas och utan puls på golvet. Enligt personalen var hon alldeles blå.

Hon fick hjärtmassage och intubering. Ligger nu under bevakning.

Åker dit som planerat. Känns ´konstigt´ . Ett ögonblicks skillnad.

Ett ögonblicks skillnad.