Tidigast onsdag!

Tidigast onsdag skulle det enl personalen bli aktuellt för mor att flyttas de många milen till ´hemmasjukhuset´ från universitetssjukhuset nära mig.

Fick efter lunch ett mail av min bror att mor flyttar under eftermiddagen. Tydligen hade mor fått lämnat ett meddelande åt honom på hans mobilsvar.

Mor kände sig trygg på det stora sjukhuset. Tänk, hastigt har det beslutats att hon skall åka i väg. Hon hör nästan inte, vad har hon uppfattat? Är det någon som frågat hur hon känner inför resan? Varför fick hon inte hjälp att få alla telefonnummerna (vilka jag skrivit på ett papper åt personalen). Inte nog med att hon pga kontrakturer i fingrarna har svårt med finmotoriken. Hon fick ringa själv. Var hon ledsen? Hade hon ångest över resan och otyggheten hon känt sedan hjärtstilleståndet på påskdagen?

Tänkte hon på besöket hon skulle få av oss i kväll? Jag förstår det här med ´medicinskt färdigbehandlad´ men ändå, löjligt att säga så. Medmänskligheten? Medkänslan?

Jag är ledsen. Ännu värre i eftermiddags. Kändes som om mor redan är död.

Och folk undrar varför jag inte gått till doktorn med min knuta? ? 

Sen när jag ändå är arg jävla förbannad så kan jag inte låta bli att reta mig på människor som cyklar vingligt fram och tillbaka, hur som helst, utan vare sig på rätt sida, cyklar mot trafiken, utan hjälm...jag har slutat flytta på mig när de kommer.  Eller de påträngande barnen utanför affären och de kan inte fråga artigt om man vill köpa en MAJblomma. Det går utför...i alla fall för denna stad.  

Man man kan köpa majblommor på andra ställen, eller hur? Av andra barn?  

Det är en ´sån´ dag och jag tillåter mig att känna.