Direktlänk till inlägg 15 februari 2011

Nu.

Av budda - 15 februari 2011 21:00

Jag har nyligen fått en diagnos. En obotlig tumörsjukdom som förvisso kanske inte kommer att vålla mig fler bekymmer (hitills 3 operationer, 4 inläggningar och förlusten av ett bröst med allt vad det inneburit med komplikationer,smärta...). Men den finns där och om jag får tumörer på fel ställen kan den bli dödlig. Så är livet. Shit happens.

Jag har även diabetes och högt blodtryck och det är det mitt liv skall handla om här. Och nu. Jag är den första att erkänna att jag inte klarat av att sköta min diabetes. Jag har arbetat och skött arbete, det har jag. Att arbeta är viktigt för mig. Jag har kämpat och hitills har det gått bra. Jag har också ätit...sådant jag inte borde äta och i fantasimängder. Jag vet att jag leker med döden. Någon sa en gång att diabetes är lika farligt som cancer. Med det menade doktorn att diabetes bryter ner varenda organ i kroppen. Alla kärl. Blodcirkulation. Syn. Tänder (tandköttet). Jag förstår det. Är ganska insatt i ämnet. Jag oroar mig inte just nu men i bland tänker jag framåt och jag måste ta tag i detta. Helst i går.

Jag har ett val. Vad är det som gör att en person vuxen,med rösträtt och kapabel att ta ansvar och fatta beslut och som har hjärtbesvär eller diabetes eller lungsjukdom inte sköter sig trots att man vet konsekvenserna som kan bli?

Jag har mött förståelse av doktorerna att jag på senare år haft mycket omkring mig och att man inte kan sköta allt och att diabetesen fått stå tillbaka.

Varför sitter jag uppe sent på kvällen när jag vet jag borde få in en bra sömnrytm och lägga mig ungefär vid samma tid varje kväll.

Nu får det bli ändring. Jag måste försöka välja bort mitt matmissbruk.

+ 4 kilo visar vågen sedan jag började arbeta efter sjukskrivningen.

Jag har en mage som inga jeans når om (snart). Jag vet hur farligt bukfettet är och kanske kan jag pga sockersjukan inte rå på omfånget men jag kan stärka min kropp genom motion och träning. Motion är A och O för mig.

Jag behöver någon som säger åt mig: Vad/hur tänker du när du står där med godiset i handen på kvällen?

Jag skall uppriktigt försöka göra positiva förändringar. Rom byggdes inte på en dag. Mitt steg ett är att börja mäta blodsockret mer regelbundet. Det har jag inte gjort på flera år för jag vet det legat högt. Jag har inte tyckt det varit lönt.

Jag har hos doktorn och diabetessköterskan berättat om mitt ätande och jag har bett om hjälp. Vädjat. Mer än en gång. Jag har till och med sagt vad jag behöver att de säger till mig men jag får inte den hjälpen.

Jag kan mer om mat och motion än vad de kan. Jag har varit hos dietist.

Ska morgondagen bli en dag som för mig i rätt riktining mot bättre mående eller skall det bli en dag som försämrar mitt fysiska mående?

Vem väljer det? Jo jag! Varför är det så svårt?

Ska jag gräva ner mig eller fortsätta vara positiv? Vara positiv så klart. Det finns bara en väg och den är framåt.

Siffrorna på vågen är just...siffror. Jag skall fokusera på hur jag mår i kroppen. Detta handlar inteom bantning! Rom byggdes inte på en dag så allt sker inte över en natt men långsiktigt kan jag göra bättre val än jag gjort på senare år.

Jag måste ta mig själv på allvar och när jag fick för mig att mäta blodsockret i kväll visade det dessa siffror.

Ooops!

Jag har så mycket att vara tacksam över. Att jag skall på utredning för min tumörsjukdom får inte bli en anledning att tröstäta mer.

Snart kommer våren och jag kan börja cykla de dryga 15 km enkel resa

till arbetet. Jag kan powerwalka i parken. Jag har alla förutsättningar. Bla de allra bästa skorna. Så nu kör jag!!! Jag varvar med mitt älskade mindfulness, bearbetning av allt kring mastektomin, musik och litteratur om stress, meditation, välbefinnande, stunder på spikmattan, mina underbara hud- och hårvårdsprodukter m.m. Kunskapen finns men inte förmågan att omsätta allt?

Jag har i dag börjat skriva upp vikt, blodsocker och skall fortsätta så dagligen så får jag se vad som sker,om det kan motivera mig.

Jag skall fortsätta undvika negativa bloggar och negativa människor (även om jag som exempel i går satt och lyssnade på en person som spred tråkigheter och jag kände hur jag drogs med och det var svårt att bryta ). Detta handlar inte om att bli en ny Cindy Crawford utan om att göra förändringar för en bättre hälsa och starkare kropp. Ett steg i taget. Inte viktväktarna. Inte LCHF. Inte GI. Inte pulver.

Detta är nog mitt längsta inlägg i denna bloggen.

Är du med mig? Jag behöver det!

Allmänt

Dela

thile

15 februari 2011 21:35

Kjære vennen min, jeg er med deg. Mail kommer imorgen.

Min gode venn, vi skal kjempe, jeg finns for deg♥

budda

15 februari 2011 21:52

Stort tack.
Jag ser fram emot mail efter arbetet i morgon. :)

Micke

15 februari 2011 21:36

Det var långt ja, men ett viktigt sådant.

Japp, jag är med. Inte köpa massa onödiga gosaker nu! (säger han som har 4,5kg godis hemma sen resan till Tyskland/Belgien) :o

http://kludd.se

budda

15 februari 2011 21:53

4½ kilo? *skratt*

Nä, jag skall tänka två gånger när jag är i affären.

Tack Micke.

jasas

15 februari 2011 21:41

Jag är med dig! Man känner verkligen att du bestämt dig! Jag finns längst vägen, när du vill.

Synd att jag ej kan ta emot mms nu när jag bytt mobil.

budda

15 februari 2011 21:51

Tack! Jag tar baby-steps. :)

sussi

15 februari 2011 21:45

Opsssssssss...Den siffran gillar vi inte.. Jag VET du kommer klara de..Du är en envis kämpe. Nya tider nya tag! Jag upplever att du har en plan. Och den resan jag har följt med som passagera i din blogg så har jag upplevt att har du en plan. Då fixar du de. Du är inte Sixan ;)

http://fritidsforskare.wordpress.com

budda

15 februari 2011 21:50

Tack snälla Sussi. Vi Backatroll ger oss inte (så lätt). :)

Levidag

15 februari 2011 22:31

Ja, verkligen! Är med dig hela vägen!
Försök inte göra allt detta på en gång,då brukar det bara sluta i att man ganska snabbt bara vill strunta i allt.För många krav. Ta det lite i taget, i din takt.Inlägget är första steget på vägen, underbart! Jag blev också peppad,tack.Kram!

http://www.Levidag.bloggplatsen.se

budda

15 februari 2011 22:39

Absolut en sak i taget. Små förändringar. Babysteps. Man kan äta allt men inte alltid. Sömnen är viktig. Alltså regelbundenhet på läggtiderna. :)Det spelar eg inte så stor roll vad man äter utan det viktiga är ATT man äter. Motion är det bästa för mig, utan den= :(

Tack snälla för att du är med. Snart är det vår. ;)Sov gott.

eva

16 februari 2011 00:13

Tack för din kommentar hos mig!
Jag känner igen mig själv i det du beskriver i ditt inlägg!
Jag funderar seriöst på varför jag inte kan vara lite hygglig mot mig själv lite oftare!
Jag är gärna med dig så nu lägger jag till dig på bloglovin :)

http://tanteva.bloggplatsen.se

budda

16 februari 2011 18:48

Tack Eva! :)

mette med flock

16 februari 2011 05:10

Klart vi är med. Jag har själv inte diabetes men min svärfar har det. Den dagen du har kommit till hans nivå ska jag slå en stekpanna i skallen på dig..;) Jag ser på min svärfar vad som händer när man skiter i allt vad läkare säger.
Ändra sitt liv gör man ett steg i taget. Det är svårt, en kamp. Men att vilja ändra. Det är ett stort steg.

http://www.flocken.bloggplatsen.se

Margita

16 februari 2011 08:01

Nog det längsta inlägg jag läst nånsin! :)
Men som många sagt före mig, ett viktigt sådant. Jag undrar precis som du varför det är så svårt att förändra saker när man ändå har kunskapen? Kanske en inbyggd biologisk "lathet" som vi alla har?
Men ditt inlägg visar ändå på en klokhet, baby-steps, det är precis vad som ska till.
Jag följer dig! Kram

http://sengas.bloggplatsen.se

judi

16 februari 2011 08:06

Nää hälsa är ingen självklarhet
Hoppas du kommer till rätta med din Diabetes du kan alltid byta diabetesköterska Jag bytte dr och fick bättre bemötande och förutsättningar i min vård

http://judi.bloggplatsen.se

Nannis

16 februari 2011 10:40

Självklart är jag med dig!

Jag tycker du är en kämpe, en källa för inspiration. Det är många gånger i veckan jag tänker på dig när jag behöver en extra push framåt.

Kör hårt, det här fixar du!

http://nannis.blogg.se

Arletta

16 februari 2011 11:26

Det är ett helvete, det här med tumörer. Min mans syster opererade bort en hjärntumör i måndags. Vi fick veta för 3 veckor sedan och sen gick det fort då den växte snabbt och hon höll på att förlora synen. Jag har inte skrivit om det på bloggen än men det är ingen hemlighet. Det var mest att man inte visste hur man ska skriva. Barnen vet inget än. Vi har verkligen hållit andan den här veckan.

Det är väl inte konstigt alls att du misskötte ett område. Du var ju ändå toppen på att sköta mycket annat! Hur mycket ska man vara "duktig" på? Du har haft mycket tråkigheter och på något sätt måste man ju få ett andrum någon annanstans. Sen kanske du kan försöka att prioritera dig själv mer än jobbet? Jag vet att jobbet är viktigt för dig men du måste hålla dig frisk för att kunna gå till jobbet! För att inte nämna alla som blir oroliga för dig.

Jennie

16 februari 2011 19:58

Jag önskar att jag kunde varit ett större stöd är jag är/har varit ...
Att jag funnits närmare, kunnat pusha stötta och sparka dig i baken.
Jag är ledsen att det blivit så mycket för dig på en gång, förstår att något måste sättas åt sidan.

Du är en underbar människa som bryr dig SÅ mycket om alla andra. Ta hand om dig själv också !!!

KRAM !!

http://missJennie.blogg.se

budda

16 februari 2011 20:05

Tack fina Jennie, jag tänker ofta på´förr-i-tiden´.
Tack för dina rader.Du ÄR ett stöd.:)

Majsan

16 februari 2011 22:16

Oj.. det var ett långt inlägg och information om nuläget. Inget mer godis nu! Jag har i arbetet när jag jobbade på medicinavdelning, sett värsta komplikationerna av misskött diabetes. Sådana komplikationer önskar jag ingen! Så skärpning, Tina ;) Du kan tro jag predikat detta för de två av mina söner som har diabetes.

Hoppas det går bra med tumörsjukdomen också så det inte uppstår fler tumörer.

http://chattens.se/?p=3455