Jag har nyligen fått en diagnos. En obotlig tumörsjukdom som förvisso kanske inte kommer att vålla mig fler bekymmer (hitills 3 operationer, 4 inläggningar och förlusten av ett bröst med allt vad det inneburit med komplikationer,smärta...). Men den finns där och om jag får tumörer på fel ställen kan den bli dödlig. Så är livet. Shit happens.

Jag har även diabetes och högt blodtryck och det är det mitt liv skall handla om här. Och nu. Jag är den första att erkänna att jag inte klarat av att sköta min diabetes. Jag har arbetat och skött arbete, det har jag. Att arbeta är viktigt för mig. Jag har kämpat och hitills har det gått bra.  Jag har också ätit...sådant jag inte borde äta och i fantasimängder. Jag vet att jag leker med döden. Någon sa en gång att diabetes är lika farligt som cancer. Med det menade doktorn att diabetes bryter ner varenda organ i kroppen. Alla kärl. Blodcirkulation. Syn. Tänder (tandköttet). Jag förstår det. Är ganska insatt i ämnet. Jag oroar mig inte just nu men i bland tänker jag framåt och jag måste ta tag i detta. Helst i går.  

Jag har ett val. Vad är det som gör att en person vuxen,med rösträtt och kapabel att ta ansvar och fatta beslut och som har hjärtbesvär eller diabetes eller lungsjukdom inte sköter sig trots att man vet konsekvenserna som kan bli?

Jag har mött förståelse av doktorerna att jag på senare år haft mycket omkring mig och att man inte kan sköta allt och att diabetesen fått stå tillbaka.

Varför sitter jag uppe sent på kvällen när jag vet jag borde få in en bra sömnrytm och lägga mig ungefär vid samma tid varje kväll.

Nu får det bli ändring. Jag måste försöka välja bort mitt matmissbruk.

+ 4 kilo visar vågen sedan jag började arbeta efter sjukskrivningen.  

Jag har en mage som inga jeans når om (snart). Jag vet hur farligt bukfettet är och kanske kan jag pga sockersjukan inte rå på omfånget men jag kan stärka min kropp genom motion och träning. Motion är A och O för mig.

Jag behöver någon som säger åt mig: Vad/hur tänker du när du står där med godiset i handen på kvällen?

Jag skall uppriktigt försöka göra positiva förändringar. Rom byggdes inte på en dag. Mitt steg ett är att börja mäta blodsockret mer regelbundet. Det har jag inte gjort på flera år för jag vet det legat högt. Jag har inte tyckt det varit lönt.  

Jag har hos doktorn och diabetessköterskan berättat om mitt ätande och jag har bett om hjälp. Vädjat. Mer än en gång. Jag har till och med sagt vad jag behöver att de säger till mig men jag får inte den hjälpen.

Jag kan mer om mat och motion än vad de kan. Jag har varit hos dietist.

Ska morgondagen bli en dag som för mig i rätt riktining mot bättre mående eller skall det bli en dag som försämrar mitt fysiska mående?

Vem väljer det? Jo jag! Varför är det så svårt?

Ska jag gräva ner mig eller fortsätta vara positiv? Vara positiv så klart. Det finns bara en väg och den är framåt.   

Siffrorna på vågen är just...siffror. Jag skall fokusera på hur jag mår i kroppen. Detta handlar inteom bantning! Rom byggdes inte på en dag så allt sker inte över en natt men långsiktigt kan jag göra bättre val än jag gjort på senare år.

 Jag måste ta mig själv på allvar och när jag fick för mig att mäta blodsockret i kväll visade det dessa siffror.   

Ooops!

Jag har så mycket att vara tacksam över. Att jag skall på utredning för min tumörsjukdom får inte bli en anledning att tröstäta mer.

Snart kommer våren och jag kan börja cykla de dryga 15 km enkel resa

till arbetet. Jag kan powerwalka i parken. Jag har alla förutsättningar. Bla de allra bästa skorna.   Så nu kör jag!!!   Jag varvar med mitt älskade mindfulness, bearbetning av allt kring mastektomin, musik och litteratur om stress, meditation, välbefinnande, stunder på spikmattan, mina underbara hud- och hårvårdsprodukter m.m. Kunskapen finns men inte förmågan att omsätta allt?

Jag har i dag börjat skriva upp vikt, blodsocker och skall fortsätta så dagligen så får jag se vad som sker,om det kan motivera mig.  

Jag skall fortsätta undvika negativa bloggar och negativa människor (även om jag som exempel i går satt och lyssnade på en person som spred tråkigheter och jag kände hur jag drogs med och det var svårt att bryta  ). Detta handlar inte om att bli en ny Cindy Crawford utan om att göra förändringar för en bättre hälsa och starkare kropp. Ett steg i taget.  Inte viktväktarna. Inte LCHF. Inte GI. Inte pulver.

Detta är nog mitt längsta inlägg i denna bloggen.

Är du med mig? Jag behöver det!  

Uppe med tuppen som vanligt. Fick åka till arbetet då jag råkat få huvudnyckeln med hem. Den föll ur jeansen när jag skulle vika dem.  Handlade. Lagade storkok. Källsorterade. Bakade.

Hämtade mina MBT-skor.

Handlade  "svärmors tunga" och krukor för blomstercheckarna jag fick i går.   Det är skönt att vara i gång eller hur?

Vid 15.30 slockande jag på sängen. Trött, kände/känner mig inte riktigt kry. Nu väntar disken.

Jag tackar för besöket och önskar god natt!  (snart)