Mitt i natten. Jag sitter uppe. Mobilen blippar till. Släcks igen. Jag kollar numret på displayen. Min systers nummer. Har hon råkat komma åt telefonen?

Nej,det ringer igen. Jag hinner tänka. "Neeej!"

Men det var så. Det är så. Min mor är död.

Förstår orden. Förstår att du är borta. Förstår dock inte vidden av det.

"Vi ses på fredag", sa jag till mor innan vi avslutade det samtalet som kom att bli vårt sista. Tänk om jag vetat att det skulle bli det sista.

Fredag. Min födelsedag. Midsommarafton. "Jag tar med tårta mor."

Hon hostade så mycket att vi inte kunde prata mer. "Krya på dig mor".

Aldrig mer.

   Mor 2003

Min klena tröst i dag är att mor redan när Victoria och Daniel förlovade sig sa att hennes högsta önskan var att se dem gifta sig och att hon hoppades få leva när det skulle bli dags. Vi fick den dagen i hop, i lördags och det var sista gången jag såg henne. Den 19 juni. När jag hjälpt henne i säng i lördags sa hon att hon var dödens trött och att hon inte orkade mer.

Jag är så ledsen. Blir nog inte mycket sömn i natt.

"Mor lilla mor, vem i hela världen är väl som du?"

Uppdatering kl 04.50:

Varit ute och gått en timme. Gråtit. Funderat. Låtit minnen komma. Tankarna flödat. Benen gick raskt.Vädet var skönt.

Värst är det för far som har sin Alzheimer. 60 år fick de i hop. 60 år.